värdelös

Du ser mig genom vinterjackornas virvlande dans,
hur jag går mot dig och ler. Dina mungipor börjar dra,
du har inte en chans, så spricker dina läppar upp och
dina tänder lyser av lycka och nervositet.
Jag kommer inte vara värd det.
Du vaknar innan mig, smeker mig över håret, kysser min hals.
Du drar dig upp, ut, in i köket. Brer mackor, kokar kaffe och
nynnar, endast iförd en knälång t-shirt. Tanken på att väcka
mig, se mitt leende när jag märker att du är här, överraska med
frukost. Hud mot hud.
Jag är inte värd det.
Du går med snabba steg, långa steg. Ändå känns det som att det
tar en evighet. Ögonen svider, händerna skakar, hjärtat klarar
knappt att slå. Du vet att jag ser efter dig, du vet att jag vill springa
och att det inte skulle hjälpa.
Jag var aldrig värd det.
Ett återfall, en saknad utan gränser. Den enkla vägen tillbaka till
det trygga och kända. En oövervinnelig önskan av att bli sedd.
Jag ser dig, du känner det, du tar emot det, omfamnar det. Men
magen, hjärnan, hjärtat säger emot.
Jag är inflationen som gått för långt. Så långt att jag aldrig blir
värd det.

Kommentarer
Postat av: Anna

Du skriver så fint.

2011-11-28 @ 17:21:58
URL: http://konterfej.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0