as if I were the fever

När en människa blir sårad, sviken eller försummad så händer något med oss. Om vi jämför hjärtat med en trädgård så börjar den efter ett svek att växa okontrollerat. Det blir en tjock vägg av ogräs, buskar och träd. En vägg som håller allt ont ute, men tyvärr även allt gott. 

 

Alla känslor och allt som vanlig vis berör dig fastnar i löven. Du blir helt avdomnad mot allt och anledningarna till att resa sig ur sängen på morgonen känns plötsligt helt oväsentligt. 

 

Men tillslut så står någon där. Med häcksax, seckatör och spade, redo att rensa upp din trädgård. Slänga sig in i djungeln och våldsamt slåss mot allt ögräs. Det är då man ställs inför något som enligt mig är bland det svåraste som finns. Att säga okej, fram med redskapen och rädda mig. Att våga släppa in någon igen. Rädslan över att trädgården ska lämnas till ett ännu mer okontrollerat skick än tidigare är fruktansvärd. 

 

Men jag antar att man på någotvis måste tro, tro att även om det skulle bli värre än det varit så är tiden när trädgården blomstrar värd det. Tänk om jag inte vågar när chansen väl kommer? 

När allt har gått i gråskala nästan hela dagen,

så kommer tankarna på dig och jag blir helt tagen.

Det slutar inte pirra och jag biter sönder sista nageln,

och allt börjar snurra som om jag vore hög och dragen.

 

So we drink until we fall,

'til we're crash into a wall,

'til we barely can crawl,

'til we've forgotten it all.

 

'Cause there's nothing as scary as reality,

so we pour until we reach immortality. 

Hon sov och han var inte långt ifrån sömnen, men dom virvlande tankarna höll honom vaken. Han såg på henne och log lite. Hon var så obeskrivligt vacker och den oskuldsfulla sömnen gjorde henne bara ännu vackrare. Han drog fingrarna längs hennes arm och flätade in sina fingrar i hennes. Hon öppnade ögonen på glänt, såg på honom och log innan hon somnade om igen. 

 

Han låg där och undrade om hon visste. Visste att han hade en liten förälskelse. Att han gärna skulle vilja sova ännu närmre. Han kanske var genomskinligare än han trodde. Han såg på henne en sista gång innan han blundade och somnade till hennes djupa andetag.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb på brandos.com. Självklart fastnar man i tankarna om att ens "nya liv" ska börja nu. Kanske låter klyschigt, kanske inte, men jag tänker fortsätta se det så och jag tycker jag förtjänar ett stort jävla lycka till.

 

<3

Hög på fin parfym ramlar vi omkull,
blommor, äpplen, regnet, inget blir som förr.
De skrumpnar, ruttnar, flagnar, till nått dött och trist
för aldrig släpper doften som vi alla nu har mist.

När vi snurrar runt en flaska vin, berätta hur det känns.

Känner du hur vår kärlek växer så den bränns?

Dom säger att om vi äter äpplet så kommer ormen,

men jag vill ändå veta, bränns det så det känns?

 

Och vi skakar så vi faller,

genom trä, porslin och galler.

 

Som jag ser det finns det två typer av människor. Nr 1:

Dom som har en negativ inställning till nya människor. De som dömmer efter ytliga fördommar och som försöker hitta svagheter hos dom som dom beundrar för att kunna höja sig själva. Osäkra människor. Människor som misstror alla tills dom har bevisat motsattsen.

 

Nr 2:

Dom som har en positiv inställning till människor. Som vill tro det goda hos alla. Som går in med ett leende i en ny relation. Naiva människor. Människor som ger alla tillit tills dom missbrukat det.

 

Jag har varit båda och tro mig, det är så otroligt mycket härligare att räkna sig själv till grupp nr2. Även om det är svårare, även om det betyder att du kommer stöta på människor som kommer såra dig. Kanske såra dig väldigt, väldigt djupt. Men jag vill tro att dessa människor, som inte är värda dig eller din uppmärksamhet, däremot är värda att ta sig igenom för att hitta dom människor som ger dig ny energi istället för att ta den ifrån dig. Visst det är läskigt, men tänk hur många fantastiska och fina människor du missar om du dömt ut dom, bestämt att dom inte ska få ta del utav din tid, innan du ens lärt känna dom.

 

Jag vet att jag kommer låta som en jävla hippie nu. Men att älska är så brutalt mycket roligare och varmare än att hata. 

När du haft en sådan där fantastisk dag så är det som att se allt genom en kameralins. En lins som ger allt ett litet skimmer. Barnet som springer ivägen för dig blir helt plötsligt ofantligt söta istället för galet irriterande, tvätten blir en fröjd att genomföra och tron på att allt löser sig tillslut vägrar lämna din hjärna. 

 

Vet inte hur länge sen det var jag skrev ett positivt och kärleksfullt inlägg men vem fan bryr sig? 

Fred, kärlek och en jävla massa glass.

Jag har börjat omvärdera. Precis som att jag blir illamående och ilsken av att folk gör saker mot andras vilja, precis lika illamående vill jag börja bli när jag gör saker mot min egen. Jag försöker så gått jag kan att stoppa saker som sker mot folks vilja. Idioter finns överallt bland oss och det är vi som inser detta som faktiskt måste göra något åt det. Det är vi som måste säga ifrån även om det är läskigt, även om idioterna vänder sin idioti mot dig istället. 

 

För jag skulle ta en kula för någon annan. Jag skulle ta all ilska från idioter så att du slipper. Åtminstone vill jag tro att det är så jag fungerar. Men samtidigt så har jag otroligt många gånger i mitt liv gjort saker helt och hållet för andra. Visst, ibland gör jag gärna det. Ser den film som du vill se istället för den jag vill se. Ingen big deal. Men jag MÅSTE börja leva mer för mig själv. Inte göra saker för andra som faktiskt sårar/skadar/irriterar mig. Jag har bara så otroligt svårt att säga nej till andra då jag aldrig vill göra någon illa. För jag lever hellre i misär än låter dig göra det. Ska låsa in mig och öppna den bok som är jag. Ska läsa mig från pärm till pärm tills jag fattar vad det är som är fel. 

 

Sen JÄVLAR kommer jag.

När jag första gången framkallade bilder jag plåtat med en polares gamla plastiga analoga kamera kunde jag inte riktigt förstå vad det var jag gillade så fruktansvärt mycket med dom. Men nu i efterhand, efter att ha sett bilderna ett par gånger, förstår jag.

Att kameran inte var helt tight i listerna, att alla maskinproducerade plastdelar inte riktigt klaffar precis som dom ska. Det gjorde dessa bilder helt perfekta för mig. Små felaktiga ljusstrimmor, späckliga färger, smått oskarpt och nu efter ett tag ganska tummade, utslitna kanter. Att det som inte är helt perfekt, det i sig kanske blir något på gränsen till det..

Kanske därför jag borde fortsätta med min blogg, för trots små stavfel, konstigt uppbyggda meningar, fundamentali och heltöntiga inlägg, kan det för någon annan bli helt perfekt.

Du rycker mig till dig,

och håller mig kvar.

Bland dom som vi glömde,

när vi aldrig ger och bara tar.

Fixerade vid tiden vi förlorat,

blinda för det vi har kvar.

Och allt har tappat sitt värde,

men din kram är det bästa jag har.

Tiden är en sådan extremt konstig sak. Den går alltid mot framtiden och det nya men samtidigt så gloryfierar den det som varit. Kanske bara är jag som har svårt att tänka framåt...