amor
I sat there in my sofa,
waiting for Cupid to show.
He arrived through the window,
in a lioncloth and his bow.
He saw me and my pistol,
said "maybe it's time to go".
I said "you won't leave here",
and lifted my gun slow.
"You know that you're to late,
should've been here years ago".
Cupid with his arrows,
and me with my gun.
He fled like a sparrow,
I aimed and shot him down.
Mannen med sockor i sandalerna
För första gången i mitt liv har jag börjat tvivla på min egen förmåga. Jag som alltid rört på mig står nu helt still och kollar mig omkring, frågandes, undrandes om vad fan det är som händer. Det är inte såhär jag vill leva, men trots den insikten så lyckas jag inte förändra mitt sätt. Behöver inspiration, motivation men framförallt en stolpe in träff någon gång snart, allt för mycket har gått stolpe ut.
Jag känner mig lite som killen i linne och shorts när det spöregnar, som en mannen med sockor i sandaler på modeveckan. Hjälp mig om du tror att du kan, skulle uppskatta det.
Jag svär.
Du skär,
som diamant mot glas,
och kärlek mot hat,
och förgör mig.
Jag svär,
att jag med eld som bas,
ska pumpa in gas,
och förgöra dig.
Ved
Tystnaden runt matbordet var oundviklig. Alla var för inne i sina tankar för att kunna yttra sig, alla var förlorade i minnen och ett mörker. Ett mörker som gjorde småpratande omöjligt. Mannen petade bara i sin man med gaffeln. Kniven hade han inte ens lyft ännu. Blicken var fäst ut mot eken på gården och han drog sakta fingrarna över sitt skägg. Då brast det.
-
Han reste sig med ett ryck, så kraftigt att glasen på bordet välte, vände sig om och gick mot dörren.
"Vart ska du?" undrade kvinnan men fick ingenting till svar. Mannen var redan ute och försvann runt hörnet på huset där hans yxa stod lutad mot den faluröda väggen.
-
Han gick med bestämda steg mot eken, hans käkar var spända som aldrig förr och ögonen hade börjat tåras. Han tog sig en sista blick mot eken och svingade sedan med all sin kraft mot stammen. Om och om igen. Bilden av den livlösa kroppen som hände från eken låg tung under hans ögonlock. Han högg med hela sin kropp, med sorgen som tryck bakom skaftet.
-
Trädet föll efter timmar av huggande genom den metertjocka stammen. Hans ögon var nästan lika röda som huset från alla tårar när han satte sig på det liggande trädet. Kvinnan kom gåendes över gården och satte sig bredvid honom. Deras blickar möttes och mannens ögon började åter tåras.
-
"Hur många tårar får det plats i mig?" frågade han. Hon svarade inte, inte för att hon inte ville utan för att hon inte visste vad hon skulle säga. De omfamnade varandra och gick sedan långsamt in igen.
Brev
Fick ett brev idag. Handskrivna fina ord som fick mig att bli knäsvag och le sådär fånigt som man ibland gör till amerikansk film. Brev är underskattat, vi borde skicka mer. Tack <3
W
När börjar livet egentligen?
Ensamhetens Vals
Han orkade inte mer. Lägenheten kändes mindre och mindre för varje dag, som om väggarna sakta trycktes samman. Han tittade ut genom fönstret. Det regnade men det var ett tämligen tamt regn, mer dugganda faktiskt. Han reste hastigt på sig, tog regnjackan från kroken i hallen och gav sig ut.
-
Hon satt på fönsterbläcket och kollade på de fåtal människor som hade orkat sig ut i regnet. Hon hade öppnat föntret på glänt för att höra smattret mot plåten utanför tydligare. Smattret var bland det bästa hon visste. Det gav henne alltid ett lugn, men inte idag. Idag ville tankarna inte ge sig och magen inte slappna av.
-
Han stannade utanför porten. Visste inte riktigt vart han var på väg så han började helt enkelt bra gå på måfå längst gatan. Han drog luvan tätt runt huvudet och försökte att tömma det på tankar. Det gick inget vidare och när han kom till en korsning var han så uppslukad av dem att gick han vänster utan att ens reflektera över det. Om det var fötterna, ödet eller ren slump som avgjorde tänkte han inte ens på.
-
Hon drog filten tätare kring kroppen och tände en cigarett i hopp om att den kanske skulle kunna lugna ner henne. Sakta kom glöden närmare fingrarna och när hon tillslut var tvungen att fimpa så kunde hon konstatera att det inte hjälpt. Hon bestämde sig då för att sätta på den låt hon alltid valde vid dessa tillfällen. Hon bläddrade fram rätt skiva i LP-högen och vred upp volymen.
-
Hans steg ekade längst gatan, hur ensam han nu var ute slog honom plötsligt. Men ensamheten var någon han vant sig vid och lärt sig acceptera. Han letade i sina fickor efter hörlurarna för att stilla ensamheten med musik men han hade glömt dom hemma. Han gick vänster igen och då hörde han musik från ett öppet fönster lite längre upp för backen. Han gick sakta vidare och desto närmare han kom desto säkrare blev han att det var en av hans absoluta favoritlåtar.
-
Tonerna gjorde henne lite lugnare men hon var fortfarande inte alls så avslappnad som hon hoppats. Dock hade känslan av ensamhet försvunnit men det var något annat där. Hon kände sig nästan iacktagen. Hon blickade ner mot gatan där hon såg en kille stirra upp mot hennes fönster. Hon blev lite rädd men inte alls så rädd som man borde vara när en främmande person tittar på en. Han drog ner sin luva och hon slogs av hans skönhet samt att hans läppar rörde sig. Han sjöng tyst med i musiken hon just satt på.
-
Han visste att hon antagligen tyckte att han var obehaglig som stod där och studerade henne. Men han kunde inte sluta, hennes ansikte var nästan änglalikt och han stod still, fast i någon slags förtrollning. Han såg att hon såg honom. Deras blickar var fästa i varandra under säkert upp mot en minut innan hon vinkade. Han vinkade tillbaka. Hon öppnade fönstret och bad honom vänta där. Han nickade, kunde inte röra sig ändå.
-
Hon tog på sig jackan och gick ner för trapporna. Att detta kanske var en dum ide slog henne, men den pirriga känslan vann och ett litet leende letade sig fram när hon såg att han fortfarande stod där och väntade. Hon gick ut och de såg på varandra.
-
"Hej", sa hon.
"Hej", svarade han.
-
De började gå tillsammans i tystnad, båda med ett brett leende på läpparna och med de onda tankarna som bortblåsta.
Spel
Alla dessa spel... Kan jag smsa nu? Det tog en timme för hen att svara nu måste jag vänta en timme va? Jag kan inte ringa dagen efter jag fått hens nummer...
VARFÖR KAN INTE ALLA BARA VARA SIG SJÄLVA OCH HA ALLA KORTEN PÅ BORDET?!
Berg
Jag lär mig aldrig. Men det är skönt att kunna vara naiv ibland, göra samma misstag, känna samma känslor, upptäcka samma saker. Problemet är att jag inte tror att jag kommer bli återupptäckt någonsin igen. Berget som ingen bryr sig om eftersom det redan bestigits. Eftersom det redan sitter en flagga på toppen.
Snälla bestig mig så skall jag bestiga dig.
FAQ
Jag såg dig djup i ögonen, som om dom skulle kunna ge mig några svar.
Så djupt att jag förlorade mig i dina iris som såg lika frågande ut som jag var.
En gång i tiden.
En gång i tiden sa jag detta till en person:
Känslan av att dra på sig sina gamla utslitna och ingådda converce efter att ha provat ett par finskor, så rätt känns det med dig.
Fan vad jag längtar till att känna så igen.
gammal skola.
Ditt hjärta slår i takt med giljotinens vassa blad,
ett snabbt snitt delar det som gjorde dig till jag.
-
Flera lönlösa försök att vrida mig från smärtan,
när du lägger mig på hög bland dina brustna hjärtan.
-
I halsen skrapar rosten som för länge kvävt min röst,
och i mig pumpar bilder som ger växtvärk i mitt bröst.
-
Jag hade inget att förlora och förlorade ändå,
det som aldrig någonsin funnits, det tog du ur mitt hål.
-
Mitt liv är ett smaklöst tuggummi som fastnar i ditt hår,
nått som river, rycker, drar och gnuggar salt i dina sår.
Jokes
So scared to be turned in to a joke, he hides behind his curtain of smoke.
Glöd
Han tog ett bloss på cigaretten och stirrade ut i mörkret från sin balkong. Undran om det fanns någon utväg var den enda som fick plats i hans huvud. Han tog ett bloss till och glöden flammade som deras känslor gjort en gång. Men det fanns nog ingen annan utväg. När han tog det sista blosset så visste han också att det var sista gången han skulle prata med henne. Sedan skulle deras relation vara lika död som den klumpigt släckta cigaretten i askfatet.
Em.mE
Hennes läppar darrade något, som att dom ville få henne att förstå. Förstå att hon ville kyssa honom. Hon tryckte tillbaka tanken, för det fanns inte på kartan att hon skulle genomföra det. Hon hade den andra, den hon älskade och delade lägenhet med. Men någonting var det när dom gick där, sakta bredvid varandra. En kittlande känsla hon aldrig känt förut.
-
Han kikade lite på henne i smyg i ögonvrån genom solglasögonen. Solen skapade en illusion, en flammande glans i hennes hår. Han såg hur hon bet sig lite i läppen som att hon höll tillbaka orden munnen ville forma.
"Här framme ligger min absoluta favoritplats i hela stan" sade han till slut. "Vill du se?"
Hon nickade till svar och dom fortsatte i tystnad.
-
Hon kom på sig själv med att hon knappt noterat att det gått flera minuter utan att ett enda ord växlats dom emellan. Allt kändes så naturligt i hans sällskap att tystnaden inte skrämde henne. Nästan tvärtom, hon fann en obeskrivlig trygghet i det. Att hon dög i hans ögon oavsett.
-
När dom kom upp för krönet på kullen så styrde han stegen mot bänken han själv brukade sitta på. Dom slog sig ner med ett litet avstånd emellan varandra och beskådade staden som såg oändlig ut uppe från kullen.
-
"Vad stillsamt det var här" sade hon. "Det känns nästan inte som att vi är kvar i stan".
Han nickade och pekade mot en del utav staden. "Där kan man se huset jag bor i". Hon hittade inte riktigt huset han menade med blicken. Han hoppade lite närmare henne, lade vänsterarmen bakom hennes rygg och när han pekade igen så var det de närmaste dom kommit från att hålla om varandra. Han tänkte att det kändes som om tiden stannade helt.
-
När han pekade igen så kände hon för första gången doften av hans parfym från hans hals strax bredvid henne. Hon tänkte att det kändes som om tiden stannade. När den startade igen så hade hon redan börjat kyssa honom.
