Bakom hans ögonlock.

Han fumlade fram en cigarett, den näst sista ur paketet. Med sina skakande händer och på grund av den isande vinden så behövde han flera försök innan han fick upp elden. Knastret från tobaken då han tog första blosset påminde honom om den totala tystnad och ensamhet han befann sig i.
 
Flera gånger hade han promenerat förbi här, flera gånger hade han också tänkt tanken men aldrig tagit den på allvar. Han tog ett till bloss och blåste ut röken genom näsan. Han hade försökt sluta röka flera gånger men nu spelade det inte längre någon roll.
 
Han klarade inte av att blunda för bakom ögonlocken så lurade hennes ansikte. Groparna i kinderna när hon log, hur hon bet på läppen trots att hon försökt göra sig av med den dåliga vanan och hennes sätt att långsamt dra håret bakom öronen. Han hade inte vågat sova på flera nätter för skräcken inför att blunda var för stor.
 
Länge hade han trott att det var upp till honom. Att han kunde förändra allt. Att det var hos honom problemet låg och att det var hans förbannade plikt att ändra sitt sätt för att få det att fungera. Dom brukar säga att hoppet är det sista som lämnar människan, tänkte han. Men när hoppet lämnat dig, vad fan gör du då?
 
Vinden tilltog och det blev svårare och svårare att hålla balansen, men det spelade inte heller någon roll. Han tog ett sista bloss på cigaretten, flickade iväg den med pekfingret och blundade en sista gång. Hennes leende mötte honom och det fick hans hjärta att stanna som det alltid gjort. Sen hoppade han.

Nutid.

Att leva i nuet är nog viktigare än jag någonsin kunnat tro. Har alltid varit en drömmare, en tänkare, en som planerar otroligt långt in i framtiden.

Dessa framtidsplaner kan vara lösa eller ganska rejält fastskruvade. Men oavsett hur hårt dom sitter så kan dom på en minut, en sekund, kanske ännu mindre tid, bara raseras.

Jag kan också ligga med ångest över saker jag gjort, saker som varit. Men när man tänker efter så måste ångest vara den mest korkade känslan som finns. Du får be om ursäkt, lära dig utav ditt misstag och gå vidare. Mer kan du inte göra.

Därför försöker jag nu leva i nuet. Det är det svåraste jag vet ärligt talat men jag tycker att jag blivit en gnutta bättre på det. Istället för att vara värdelös på det så är jag nu bara dålig.

Har du tips på hur man gör så kasta dom på mig snälla du.

/Albin


Om förälskelser.

När man blir förälskad i någon så händer något med ens hjärna. Det är som att en förtrollning lägger sig runt den, en förtrollning som får oss att tolka det vi ser, hör och känner på ett sätt vi aldrig gjort tidigare. En förtrollning som får oss att skutta längst med gatan av livslust och lycka.
 
Ibland kan den här "förtrollningen" snarare vara en förbannelse. En tyngd på ens axlar. Något som lägger sig runt hjärnan och får oss att tolka allt det vi ser, hör och känner på ett sätt vi annars aldrig skulle göra. En förbannelse som får oss att släpa fötterna efter oss och slänga arga blickar efter allt och alla.
 
Förbannelse.
Förälskelse.
Förtrollning.
 
Jag vet inte om det finns något svar på hur man blir av med denna förbannelse/förälskelse/förtrollning. Jag vet inte heller om man kan "sätta på" den heller. Antar att det inte är något vi kan styra över och kanske är det också bra att vi inte kan styra över det?
 
När det här är något som har en negativ påverkan på dig och din vardag, en förbannelse och inte förtrollning, så kan du ibland gå igenom sorgens fem steg. Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Förälskelsen tar över dig och du vägrar acceptera att det inte kommer bli som du vill. Sen blir du ofta arg och undrar varför i helvete inte du duger för?! Sen börjar du köpslå, kanske tänker du "jag försöker vinna hans/hennes hjärta i en vecka till", kanske inte. Sen kan depressionen komma sig smygande och ingenting känns längre meningsfullt. Varför ens gå upp på morgonen? 
 
Men helt plötsligt så kan den bara släppa och allt du ser, hör och känner är mer sig likt igen. Oftast kan du inte ens förstå hur du kunde se, höra och känna som du gjort under den heller. Oftast vägrar du erkänna att du tappat kontrollen över ditt sätt. Det är acceptansen som äntligen kommit. 
 
Kanske upplever du det inte alls såhär, kanske upplever du det precis som jag beskrivit det, kanske upplever du det simulärt men köpslåendet kommer före ilskan? Berätta för mig, prata med mig, argumentera mot mig. Jag är inte så långt bort som du tror och jag behöver någon som bryr sig och som jag kan bry mig om för jag vet själv inte riktigt var i den här förälskelsen/förtrollningen/förbannelsen jag är.
 
/Albin
 
albinjansson@hotmail.com.
KIK: Eskju.
albinjansson @ Twitter.

De dövas podcast.

Här är min testpodcast! Är ljudet ok? Låter min röst bra? Hör man vad för mystiska saker jag håller på med i bakrgrunden? Puss.
 
 

Verklighetsflykten.

Så jag tror att jag kör norr ut,
men inte ens motorvägens brus,
kan dränka mina tankar.
För bara hos dig är jag trygg,
och jag kan inte längre ljuga,
det här är verklighetsflykten.

Det brister eller bär.

 
Sitter och pillar på en låttext. Lite dramatisk kan tyckas men vafan! Kritik välkomnas!
 
Du vänder dig om och ser ut över spåret du lämnat av brustna hjärtan,
som klämtar sina sista slag för dig trots att du inte ens minns deras namn.
Du vänder dom ryggen och börjar att gå, tänker "detta det brister eller bär",
men innerst inne vet du att frågan inte är om du kommer att spricka utan när.
 
Jag ser i din blick hur du upptäcker att hålet som alltid har ekat så tomt,
nu fyllts utav något som slår upp en låga som bränner så att det gör ont.
Du sätter dig på huk och plockar förskräckt upp det hjärta som du krossade sist,
en tår rinner längst med din kind som blodet rinner från hjärtat du önskar var friskt.

X.Y.Y.X

X såg Y i ögonen. Y blinkade till. X visste.

RSS 2.0