:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:;:

Det känns som att jag letat i evigheter.
Vänt på varje sten och lyft på varje blad. 
Det gick så långt att jag glömt vad jag letat efter.
Vad gör mig ledsen och vad gör mig glad?
 
Jag gick vilse i mitt eget mörka djupa hål.
Jag bara gick, utan syfte och utan mål.
Tills du påminde mig.
 
Nu är jag där i mörkrets jävla djup igen.
Jag har ingen jävla aning om hur jag tar mig hem.
Kan någon påminna mig?
 

Nutid.

Att leva i nuet är nog viktigare än jag någonsin kunnat tro. Har alltid varit en drömmare, en tänkare, en som planerar otroligt långt in i framtiden.

Dessa framtidsplaner kan vara lösa eller ganska rejält fastskruvade. Men oavsett hur hårt dom sitter så kan dom på en minut, en sekund, kanske ännu mindre tid, bara raseras.

Jag kan också ligga med ångest över saker jag gjort, saker som varit. Men när man tänker efter så måste ångest vara den mest korkade känslan som finns. Du får be om ursäkt, lära dig utav ditt misstag och gå vidare. Mer kan du inte göra.

Därför försöker jag nu leva i nuet. Det är det svåraste jag vet ärligt talat men jag tycker att jag blivit en gnutta bättre på det. Istället för att vara värdelös på det så är jag nu bara dålig.

Har du tips på hur man gör så kasta dom på mig snälla du.

/Albin


RSS 2.0