as if I were the fever

Jag vill att du blundar ett tag nu och tänker, vad är det du vill? Äta ost, åka jorden runt, bli känd, ha sex eller vad fan som helst. Vad är det du vill?

 

Själv vill jag bara ha någon att dela min vilja med.

Han fumlade fram en cigarett, den näst sista ur paketet. Med sina skakande händer och på grund av den isande vinden så behövde han flera försök innan han fick upp elden. Knastret från tobaken då han tog första blosset påminde honom om den totala tystnad och ensamhet han befann sig i.

 

Flera gånger hade han promenerat förbi här, flera gånger hade han också tänkt tanken men aldrig tagit den på allvar. Han tog ett till bloss och blåste ut röken genom näsan. Han hade försökt sluta röka flera gånger men nu spelade det inte längre någon roll.

 

Han klarade inte av att blunda för bakom ögonlocken så lurade hennes ansikte. Groparna i kinderna när hon log, hur hon bet på läppen trots att hon försökt göra sig av med den dåliga vanan och hennes sätt att långsamt dra håret bakom öronen. Han hade inte vågat sova på flera nätter för skräcken inför att blunda var för stor.

 

Länge hade han trott att det var upp till honom. Att han kunde förändra allt. Att det var hos honom problemet låg och att det var hans förbannade plikt att ändra sitt sätt för att få det att fungera. Dom brukar säga att hoppet är det sista som lämnar människan, tänkte han. Men när hoppet lämnat dig, vad fan gör du då?

 

Vinden tilltog och det blev svårare och svårare att hålla balansen, men det spelade inte heller någon roll. Han tog ett sista bloss på cigaretten, flickade iväg den med pekfingret och blundade en sista gång. Hennes leende mötte honom och det fick hans hjärta att stanna som det alltid gjort. Sen hoppade han.

När man blir förälskad i någon så händer något med ens hjärna. Det är som att en förtrollning lägger sig runt den, en förtrollning som får oss att tolka det vi ser, hör och känner på ett sätt vi aldrig gjort tidigare. En förtrollning som får oss att skutta längst med gatan av livslust och lycka.

 

Ibland kan den här "förtrollningen" snarare vara en förbannelse. En tyngd på ens axlar. Något som lägger sig runt hjärnan och får oss att tolka allt det vi ser, hör och känner på ett sätt vi annars aldrig skulle göra. En förbannelse som får oss att släpa fötterna efter oss och slänga arga blickar efter allt och alla.

 

Förbannelse.

Förälskelse.

Förtrollning.

 

Jag vet inte om det finns något svar på hur man blir av med denna förbannelse/förälskelse/förtrollning. Jag vet inte heller om man kan "sätta på" den heller. Antar att det inte är något vi kan styra över och kanske är det också bra att vi inte kan styra över det?

 

När det här är något som har en negativ påverkan på dig och din vardag, en förbannelse och inte förtrollning, så kan du ibland gå igenom sorgens fem steg. Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Förälskelsen tar över dig och du vägrar acceptera att det inte kommer bli som du vill. Sen blir du ofta arg och undrar varför i helvete inte du duger för?! Sen börjar du köpslå, kanske tänker du "jag försöker vinna hans/hennes hjärta i en vecka till", kanske inte. Sen kan depressionen komma sig smygande och ingenting känns längre meningsfullt. Varför ens gå upp på morgonen? 

 

Men helt plötsligt så kan den bara släppa och allt du ser, hör och känner är mer sig likt igen. Oftast kan du inte ens förstå hur du kunde se, höra och känna som du gjort under den heller. Oftast vägrar du erkänna att du tappat kontrollen över ditt sätt. Det är acceptansen som äntligen kommit. 

 

Kanske upplever du det inte alls såhär, kanske upplever du det precis som jag beskrivit det, kanske upplever du det simulärt men köpslåendet kommer före ilskan? Berätta för mig, prata med mig, argumentera mot mig. Jag är inte så långt bort som du tror och jag behöver någon som bryr sig och som jag kan bry mig om för jag vet själv inte riktigt var i den här förälskelsen/förtrollningen/förbannelsen jag är.

 

/Albin

 

[email protected].

KIK: Eskju.

albinjansson @ Twitter.

X såg Y i ögonen. Y blinkade till. X visste.

När en människa blir sårad, sviken eller försummad så händer något med oss. Om vi jämför hjärtat med en trädgård så börjar den efter ett svek att växa okontrollerat. Det blir en tjock vägg av ogräs, buskar och träd. En vägg som håller allt ont ute, men tyvärr även allt gott. 

 

Alla känslor och allt som vanlig vis berör dig fastnar i löven. Du blir helt avdomnad mot allt och anledningarna till att resa sig ur sängen på morgonen känns plötsligt helt oväsentligt. 

 

Men tillslut så står någon där. Med häcksax, seckatör och spade, redo att rensa upp din trädgård. Slänga sig in i djungeln och våldsamt slåss mot allt ögräs. Det är då man ställs inför något som enligt mig är bland det svåraste som finns. Att säga okej, fram med redskapen och rädda mig. Att våga släppa in någon igen. Rädslan över att trädgården ska lämnas till ett ännu mer okontrollerat skick än tidigare är fruktansvärd. 

 

Men jag antar att man på någotvis måste tro, tro att även om det skulle bli värre än det varit så är tiden när trädgården blomstrar värd det. Tänk om jag inte vågar när chansen väl kommer?