as if I were the fever

Berlinmurens hårda fasad,
och kylans tryck i Stalingrad.
Men det är ingenting mot nu,
nej inget känns så stort som du.

Jag såg septembers djupa hål,
och saknaden efter en nål.
Men det är ingenting mot dig,
och känslan när du lämna mig.

Tack för alla fina ord om min blogg, det värmer verkligen<3

Heaven throws up in the kitchen sink,
while hell pulls back its hair.
Your God and Devil who pushed the jackson,
is laughing chair to chair.

Så dumt..

Vi lägger ner så otroligt mycket tid på att försöka vara allt den andra vill att vi ska vara, vi tänker igenom allt tre extra gånger för man vill verkligen inte att Den andra, med stort D, ska tycka att man är för mesig, för kaxig, för desperat eller för ointresserad.

Därför spelar vi ett spel som verkligen ingen gillar, men som alla helt är med på. Ett spel som säger att vi inte ska smsa direkt efter att vi träffats för då är man för desperat. Man ska inte smsa fler än 2 gånger i rad utan att den andra svarar, då är man för desperat. Du kan inte gilla allt den andra skriver eller gör på facebook för då är du för på och antagligen en aningen desperat. Du ska inte, du får inte, tänk om, då kanske..

Ett sjukt spel som går ut på att spela någon annan än du är och som gör dig otroligt osäker i vem du är. Jag har spelat det. Jag spelar det. Jag hatar det.

I slutändan handlar det bara om en sak; jag gillar dig, jag gillar dig sjukt mycket.

Det här är en historia som fastnade på min hjärna en natt när jag inte kunde somna. Så jag skrev ner den där och då. När jag skrev den satt jag djupt ingjuten i datorskärmen med Explosions in the sky i lurarna, och även fast det är total fiction, så kände jag verkligen med den det handlade om.
Någon mer kanske kan känna för det. Läs och lyssna från typ 01:50 på den här låten: http://www.youtube.com/watch?v=mYsbZbAKnAg

Det finns ett märke på bänken där du precis suttit. Resten har täckts av ett tunt snölager under din väntan. Hur länge satt du på den bänken egentligen.. Vilket värde hade väntan i förhållande med det du fick när du väntat klart?

Det var ditt tilltufsade hår som stack upp från täcket dom där morgnarna. Det var du som tassade upp och gjorde te precis efter dagens första kyss. Du som strök mig över ryggen när jag vaknade. Det var du som orkade lyssna och ta in mina problem och inte bara göra dom till dina, utan också vara lösningen till dem. Du var nyckeln och jag var nyckelhålet.

Men du var tvungen att gå. Du lämnade nyckelhålet, låst. Utan möjlighet till att låsas upp. Jag förstörde mig, kastade mig mot väggar för att förstöra låset så att jag skulle kunna öppna dörren. Du förstörde mig, och allt som var mitt. Men jag lyckades börja om, jag lyckades hitta ut, men inte genom din dörr, utan min egna bakdörr. På andra sidan den dörren började jag bygga upp något nytt. Det jag skulle kunna stå på länge, ända tills det inte behövs längre.

Det du med bara ett telefonsamtal raserade. Tills jag föll, föll ner i det rum du lämnade mig i. Och har suttit på bänken och väntat. Väntat på att det ska på något vis bli bra igen.

Var det värt det?
Frågan som ekar i mitt huvud när jag ser tillbaka på den nästan snötäckta bänken. Jag känner din hand i min, och jag vänder mig om och går, utan att se tillbaka, vill inte se tillbaka, med dig hem. Vem bryr sig om vad väntan innebar. Hur jobbig den var. Varför ska man jämföra den med det som gör en lycklig. Det gör en ju lycklig i vilket fall som helst.

Hittade en novell jag skrev 2005/2006 någon gång. Det är ganska tydligt att den är skriven under min Per Nilsson period, men vem bryr sig. Hoppas ni gillar den.

En spegel. En simpel, rektangulär spegel, som är fylld med mannen med skäggs mål i livet. Bilder på folk som har lyckats. Nu står han där och speglar sig, bland sina idoler. Och han älskar känslan av att faktiskt passa in. Hans förut så stela ansikte har nu blivit formbart och det har format sig som en pusselbit som fullbordar ett femtusenbitarspussel.

En spegel. En simpel, rektangulär spegel. Kal och kylig ger den mannen utan skägg hans spegelbild. Han hatar att spegelbildens rörelser matchar hans egna perfekt. Det påminner honom om att han är det misslyckade han ser framför sig.

Mannen med skägg drar rocken över axlarna och går sedan ut, där han möts av en vägg av bitande kyla. Äsch, det är bara några kvarter att gå, tänker han, och halkar iväg längs den isiga trottoaren. Klockan är bara kvart i, han har inte bråttom.

Dyster masar sig mannen utan skägg iväg längs den tråkigt gulfärgade korridoren. Luften är kvav och smiter motvilligt ner i hans hals. Hans fotsteg ekar mot betong väggarna. Hungern gör sig påmind och han ökar takten mot matsalen. Men klockan är bara kvart i, han hinner nog.

Ljuset inifrån restaurangen lägger sig över mannen med skäggs figur innan han drar upp dörren. Värmen är mer än behaglig och han kan inte låta bli att släppa ifrån sig ett leende när hans vänner vinkar. Alla dom han älskar samlade runt ett och samma bord för hans skull. Det kan inte bli mycket bättre.

Den höga ljudnivån når mannen utan skäggs öron långt innan han kommit fram. Men oron suddas snabbt ut när han ser ett tomt bord längre inåt matsalen. Om bara maten inte smakar lika dåligt som den ser ut att göra så kan det inte bli mycket bättre.

Omringad av skratt och glädje, serveras mannen med skägg den ångande maten och luften fylls med en doft av nylagat. Hans mun fylls av ett spectra med goda smaker och vin av bästa sort. Det utbringas en skål för honom. De är så stolta.

Mattanten slevar upp halvfärdig sås på den överkokta potatisen. Mannen utan skägg möter hennes blick och vågar sig på ett snett leende. Han ser hur mattantens käkben spänns och hur hon ryter ”nästa” med hårt hopbitna tänder. Han går förbi dom ovälkomnande flinen och bort till det tomma bordet. Maten smakar i alla fall, på både gott och ont.

Klubbens skrikande neonskylt lyser upp längre fram på gatan. Men ljuset kan inte ens täcka hälften av alla som står otåligt väntande i kön. Mannen med skägg suckar och ska precis fråga sitt sällskap om dom ska gå någon annanstans, när vakten ropar hans namn. ”Välkommen”, säger han, som såklart känner igen honom, och släpper in dom in i den fullpackade lokalen.

Väl därinne är det tjockt med rök från rökmaskinerna och ljuset flimrar effektfullt i takt med musiken. Värmen tränger sig igenom hans kläder och en drink klingar bra i hans öron, varpå han styr sina steg mot baren.

Mannen utan skägg tar god tid på sig att avsluta sin måltid. Han har inte precis någon tid att passa. Men när han känner att det inte längre går att dra ut på det så börjar han sakta röra sig mot uppehållsrummet, där han ser fram emot att få trappa ner med en tidning.

Han plockar upp en utsliten tidning från soffbordet. Det är ovanligt lugnt och skönt i uppehållsrummet. För första gången på länge njuter han.

Ju mer natten drar sig mot sitt slut, desto fler drinkar slinker ner i mannen med skäggs hals. Alkoholen gör det svårare och svårare att hålla sig upprätt, så han bestämmer sig för att gå ut och ta en nypa frisk luft. Väl ute sätter han sig mot väggen och tar ett djupt andetag. Jag älskar mitt liv, tänker han medan det svartnar för ögonen. Jag älskar mitt liv…

Med tidningen i handen tar han bestämda steg mot sitt rum som månen skuggat i gallrets randiga mönster. Han viker upp tidningen och river ut en artikel han just läst och fäster den på sin spegel med en liten tejpbit. Artikeln handlar om honom, om hans frihet.

Mannen med skägg vaknar av en dunkande huvudvärk. Han masar sig upp och tar sig till badrummet där han möts av sitt nyvakna ansikte i spegeln. Då ser han i ögonvrån via spegeln att hans händer är alldeles täckta med blod. Samtidigt knackar det på dörren.

Den kvava luften slinker motvilligt ner i hans strupe och hans fotsteg ekar mot dom tunna gula väggarna. Han trycker upp den tröga dörren in till toaletten. Ställer sig med stängda ögon mitt emot en av speglarna ovanför handfatet. Han vågar inte titta. Han vill inte se. Snart kommer dom att mötas…

Svettig och invirad i dom smutsgula lakanen vaknar mannen utan skägg upp. Ingen idé att försöka somna om, så han drar sig själv upp ur sängen. Han släpar sig längs med väggen bort mot toaletten. Luften känns mer kvav än den brukar. Snart kommer dom att mötas...

Mannen med skägg öppnar ögonen. Möts av det han fruktade att han skulle få se. En man som hade allt men som förlorat det. Han rycker upp sin necessär ur sin bag, tar upp rakhyvel och börjar gråtande raka sig. Han gör det slarvigt och det blöder från flera skärsår i hans kinder.

Han pressar upp den tröga dörren och kliver blundandes in. Han går in och ställer sig framför en av speglarna. Snart så…

Framför honom står nu en helt annan man i spegeln. En man utan skägg. En man med en slät och blodig haka. En misslyckad man.

Han öppnar ögonen och framför honom står en man han inte sett på länge. En man som inte är ett dugg som sitt forna jag, men kanske på god väg. En man med skäggstubb. För idag kan han lämna den han varit så länge. Den misslyckade han vant sig vid att se i spegeln. För idag, ett liv senare, blir mannen åter fri.

Kom på att jag inte lagt upp en bild på den nya tatueringen ännu.
Det kanske intresserar någon ehe.



Vet att ni älskar rakningen också

what has been crawling with my skin as a disguise,
with the only exit located in my eyes.
makes my vision armed with a gaze that kills
with a glance so deep you can not resist the thrill.

skrev om peur till engelska

ce qui a été infestée de ma peau comme un déguisement,
avec le d'urgence situées uniquement dans mes yeux.
rend ma vision armés de regards qui tuent,
et avec un regard si profond vous ne pouvez pas résister à l'émotion.

Vi är som plywoodskruvar,
vi blir tilldelade roller och fastnaglade vid det,
tills vi inte fyller någon funktion längre.
Då dras vi ut.

Hårt. Men ingen klagar.

På något vis sitter du där emellan.
På gränsen till att lossna,
men utan någonstans att landa
och kämpar därför kvar med all kraft.

Släpp. Ingen kommer klaga.

Du kommer landa någonstans.
Det finns ingen annan möjlighet.
Men var inte rädd,
du kan landa på min mjuka mage.

Sikta. Du kan inte missa.

Jag låter dig inte missa.

Sitter i någon slags trans vid datorn. Väldigt spännande att låta tankarna fladdra iväg tillsammans med minnen eller associationer som en speciell låt ger. Brukar tycka det är jobbigt när tankarna nästan alltid landar på samma ställe, och antagligen är det en av anledningarna till varför jag älskar att stå på scen med Cholera. Där tänker man inte, allt bara händer. På ett helt undebart vis. Benen fladdrar och mitt komplex över att jag är kobent försvinner totalt.

Men just nu är det bara skönt att dom landar på ett och samma ställe om och om igen. Drömma sig bort. Till något som har varit, något som är eller något som kan bli. Till två omfamnande vinterjackor. Till ett parfymdoftande hår, men med den personliga lukten av just den där underbara personen igenom trängandes och tar över hela inandningen. Till fjärilar i magen som blir höga på den lukt man drar ner djupt i lungorna. Till en blick som är för intensiv, väcker för många känslor, så det är helt omöjligt att bemöta den. Till värmen den blicken ger när den bränner sig fast på kroppen.

Hoppas ni kunde uppleva det lite genom mina gnetande fingrar.

Battle to death with lonelyness,
good luck have fun.

Önskar att du bara förstod för jag vågar inte säga det till dig.

Your the one with the heart made out of gold,
but so small that no one'll ever know.

I'm the one with the heart majestic and big,
but so empty inside 'cause the walls are too thick.

Ja jag vet,
Jag vet att du inte tycker om delar av mig.
Jag vet att du är rädd för de dolta av mig.
Jag vet att jag sårar ofta.
Jag vet att jag inte är speciell.
Jag vet att jag är bitter och negativ.

Men jag tänker bli lycklig snart. Jag lovar.

"Vaffan gör du? Slickar du mig?!"
Emil Rönnlund - Oktober 3, 2009

Måste.
Måste söka jobb. Måste göra klart skolan. Måste installera om TVmottagarer. Måste laga middag. Måste duscha. Måste repa. Måste skapa. Måste skriva på bloggen. Måste få MVGn. Måste ha många läsare. Måste diska. Måste ringa. Måste göra affischer. Måste vara trevlig. Måste ta mitt ansvar. Måste leva ekonomiskt. Måste skicka in mitt xbox. Måste träffa dig. Måste ha dig. Måste vara mig. Måste vara den som ni vill och tror att jag är. Måste sluta dricka oboy. Måste träna.

Bland alla måsten finns det någon som vill något också. Men det är inte lika viktigt. Det måste vänta till nästa liv.

Som om jag vore cancer,
och du var vår mirakeldrog.

Som om jag vore naken,
men du var allt som alla såg.

Jag var hjärnan bakom verket,
men det var dig dom kom ihåg.

Och jag kunde gå så otäckt långt,
utan att se mig om.

Nu har du slitit mina sulor,
jag står still som en av dom.

vägg.vägg.vägg.dörr.vägg.vägg.

This feeling is new,
I tried to block it out,
but its force screeches through.

Now it's all I can hear,
my other senses got numb,
think I'll sleep 'til next year.

Kan inte sova. Vill egentligen inte sova heller. Måste dock sova.
Tankarna vill inte sluta flimra. Vill inte att dom ska det. Men dom måste dock det.

Tänker på det där med meningen med livet. Att det är en helt meningslös fråga.
Det livet som kommer efter oss, som vi påverkar i det livet vi lever nu. Det är helt meningslöst för oss.
Det enda med livet som har mening är att vi själva kan driva det, ha kul med det. Nu när det nu ändå finns till, även fast det är ganska meningslöst egentligen. För vi kan göra allt vi vill, bara det inte skadar någon annan.

Då kommer vi till frågan med mening. Frågan som gör att jag inte kan sova.
Vad vill jag göra då?