Men när morgonen kommer igen..
Det här är en historia som fastnade på min hjärna en natt när jag inte kunde somna. Så jag skrev ner den där och då. När jag skrev den satt jag djupt ingjuten i datorskärmen med Explosions in the sky i lurarna, och även fast det är total fiction, så kände jag verkligen med den det handlade om.
Någon mer kanske kan känna för det. Läs och lyssna från typ 01:50 på den här låten: http://www.youtube.com/watch?v=mYsbZbAKnAg
Det finns ett märke på bänken där du precis suttit. Resten har täckts av ett tunt snölager under din väntan. Hur länge satt du på den bänken egentligen.. Vilket värde hade väntan i förhållande med det du fick när du väntat klart?
Det var ditt tilltufsade hår som stack upp från täcket dom där morgnarna. Det var du som tassade upp och gjorde te precis efter dagens första kyss. Du som strök mig över ryggen när jag vaknade. Det var du som orkade lyssna och ta in mina problem och inte bara göra dom till dina, utan också vara lösningen till dem. Du var nyckeln och jag var nyckelhålet.
Men du var tvungen att gå. Du lämnade nyckelhålet, låst. Utan möjlighet till att låsas upp. Jag förstörde mig, kastade mig mot väggar för att förstöra låset så att jag skulle kunna öppna dörren. Du förstörde mig, och allt som var mitt. Men jag lyckades börja om, jag lyckades hitta ut, men inte genom din dörr, utan min egna bakdörr. På andra sidan den dörren började jag bygga upp något nytt. Det jag skulle kunna stå på länge, ända tills det inte behövs längre.
Det du med bara ett telefonsamtal raserade. Tills jag föll, föll ner i det rum du lämnade mig i. Och har suttit på bänken och väntat. Väntat på att det ska på något vis bli bra igen.
Var det värt det?
Frågan som ekar i mitt huvud när jag ser tillbaka på den nästan snötäckta bänken. Jag känner din hand i min, och jag vänder mig om och går, utan att se tillbaka, vill inte se tillbaka, med dig hem. Vem bryr sig om vad väntan innebar. Hur jobbig den var. Varför ska man jämföra den med det som gör en lycklig. Det gör en ju lycklig i vilket fall som helst.
Någon mer kanske kan känna för det. Läs och lyssna från typ 01:50 på den här låten: http://www.youtube.com/watch?v=mYsbZbAKnAg
Det finns ett märke på bänken där du precis suttit. Resten har täckts av ett tunt snölager under din väntan. Hur länge satt du på den bänken egentligen.. Vilket värde hade väntan i förhållande med det du fick när du väntat klart?
Det var ditt tilltufsade hår som stack upp från täcket dom där morgnarna. Det var du som tassade upp och gjorde te precis efter dagens första kyss. Du som strök mig över ryggen när jag vaknade. Det var du som orkade lyssna och ta in mina problem och inte bara göra dom till dina, utan också vara lösningen till dem. Du var nyckeln och jag var nyckelhålet.
Men du var tvungen att gå. Du lämnade nyckelhålet, låst. Utan möjlighet till att låsas upp. Jag förstörde mig, kastade mig mot väggar för att förstöra låset så att jag skulle kunna öppna dörren. Du förstörde mig, och allt som var mitt. Men jag lyckades börja om, jag lyckades hitta ut, men inte genom din dörr, utan min egna bakdörr. På andra sidan den dörren började jag bygga upp något nytt. Det jag skulle kunna stå på länge, ända tills det inte behövs längre.
Det du med bara ett telefonsamtal raserade. Tills jag föll, föll ner i det rum du lämnade mig i. Och har suttit på bänken och väntat. Väntat på att det ska på något vis bli bra igen.
Var det värt det?
Frågan som ekar i mitt huvud när jag ser tillbaka på den nästan snötäckta bänken. Jag känner din hand i min, och jag vänder mig om och går, utan att se tillbaka, vill inte se tillbaka, med dig hem. Vem bryr sig om vad väntan innebar. Hur jobbig den var. Varför ska man jämföra den med det som gör en lycklig. Det gör en ju lycklig i vilket fall som helst.
Kommentarer
Postat av: s.
EPIC!
Postat av: ninah
helt otroligt
Postat av: ninah
jag menade fantastiskt skrivet, jag menade att det träffade rakt in i hjärtat för att du skriver så som man skulle vilja skriva men inte kan
Trackback
