Verkligheten.
Under en period i mitt liv så sökte jag mig otroligt mycket till onykterhet. Att dricka så att allting känns enklare, att dansa tills benen håller på att ramla av, att kyssas med en total främling. Det jag såg fram emot under veckorna var helgen för att på helgen så skulle jag äntligen kunna dricka mig full.
Nu när jag ser tillbaka på det så känns det bara absurt och pinsamt. Jag ångrar självklart ingenting för ångest är enligt mig en extremt onödig känsla. Det gav många fina och roliga minnen och det är inget jag tänker förneka. Där emot kan jag verkligen undra vad det var i mig som skapade det här "monstret" och jag kan egentligen bara komma på ett rimligt svar. Verkligheten.
Verkigheten var något jag då inte riktigt kunde hantera av olika anledningar. Allt kändes extremt meningslöst och jag orkade oftast inte ens resa mig ur sängen på morgonen. När då helgen kom så kunde jag äntligen fly verkligheten genom att dricka. Att få en suddig syn på allt gjorde det lite enklare. Men jag vaknade en morgon utan att veta var jag var så slog det mig. Det är inte såhär jag vill leva.
En vän sa till mig en gång att hon hört någon offentlig person säga något i stil med;Tankar "Det man saknar när man är 30 är ovissheten. Att inte veta var eller med vem man skulle sluta kvällen". Det kan jag ha förståelse för men dels, varför kan du inte ha en sådan kväll nu? Dels så är det verkligen inte så jag vill ha mina kvällar. En kväll i soffan med samma jävla person som man alltid sitter i den där helvetiska soffan med tycker jag ärligt talat låter helt fantastiskt.
Känner att jag mest bara svamlar just nu men min frågeställningen kanske ändå letat sig fram till dig, annars får du ett förtydligande nu. Varför dricker vi oss ofantligt fulla från och till? Är det bara för att fly verkligheten? Går det inte att ha lika roligt utan alkohol? Vad tror du?
