Hans

I det mörka rummet var det enda han kunde se hennes siluett i fönstrets motljus. Hur hennes rygg sakta sjönk upp och ned, händerna intrasslade i hennes hår som om dom varken orkade eller kunde hitta en väg ut.
-
"Jag vet inte vad jag ska säga" sa hon, fortfarande bortvänd från honom.
"Jag vet inte vad jag ska svara" svarade han utan att ta blicken från hennes siluett.
-
Hans tankar flimrade som ett epelepsianfall. Hans ögon tappade greppet om henne och han visste inte längre var han skulle fästa blicken. Han valde tillslut att blunda trots att han egentligen inte vågade låta fantasin styra över vad han skulle se. Allt han såg var henne.
-
"Jag hoppas att du någon gång kommer kunna se på dig själv som jag ser dig" sade han tillslut och öppnade ögonen igen.
-
Hon vände sig långsamt om, kröp upp längs sängen tills hennes ansikte var i jämnhöjd med hans. Hennes varma bröst vilandes mot hans bröstkorg. Hon smög in sin hand under hans nacke och gav honom en lång kyss. Sedan reste hon sig ur sängen och klädde på sig under tystnad. När hon var klar såg hon honom i ögonen men tittade hastigt bort igen. Som om hon ville säga någonting men i sista sekund ångrat sig. Sen så gick hon.

Hennes kommer imorgon.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0