as if I were the fever

Hennes läppar darrade något, som att dom ville få henne att förstå. Förstå att hon ville kyssa honom. Hon tryckte tillbaka tanken, för det fanns inte på kartan att hon skulle genomföra det. Hon hade den andra, den hon älskade och delade lägenhet med. Men någonting var det när dom gick där, sakta bredvid varandra. En kittlande känsla hon aldrig känt förut.
-
Han kikade lite på henne i smyg i ögonvrån genom solglasögonen. Solen skapade en illusion, en flammande glans i hennes hår. Han såg hur hon bet sig lite i läppen som att hon höll tillbaka orden munnen ville forma.
"Här framme ligger min absoluta favoritplats i hela stan" sade han till slut. "Vill du se?"
Hon nickade till svar och dom fortsatte i tystnad.
-
Hon kom på sig själv med att hon knappt noterat att det gått flera minuter utan att ett enda ord växlats dom emellan. Allt kändes så naturligt i hans sällskap att tystnaden inte skrämde henne. Nästan tvärtom, hon fann en obeskrivlig trygghet i det. Att hon dög i hans ögon oavsett.
-
När dom kom upp för krönet på kullen så styrde han stegen mot bänken han själv brukade sitta på. Dom slog sig ner med ett litet avstånd emellan varandra och beskådade staden som såg oändlig ut uppe från kullen.
-
"Vad stillsamt det var här" sade hon. "Det känns nästan inte som att vi är kvar i stan".
Han nickade och pekade mot en del utav staden. "Där kan man se huset jag bor i". Hon hittade inte riktigt huset han menade med blicken. Han hoppade lite närmare henne, lade vänsterarmen bakom hennes rygg och när han pekade igen så var det de närmaste dom kommit från att hålla om varandra. Han tänkte att det kändes som om tiden stannade helt.
-
När han pekade igen så kände hon för första gången doften av hans parfym från hans hals strax bredvid henne. Hon tänkte att det kändes som om tiden stannade. När den startade igen så hade hon redan börjat kyssa honom.