as if I were the fever

Kanske är det meningen att man ska lära sig leva ensam innan man kan vara en del av två?

-

 

 

 

Det känns som att en vilsen hjärna är signumet för den åldern jag är i. Av någon anledning så känner jag stor press att "lyckas" i livet, utan att egentligen reflektera över vad framgång är. 

 

För numera mäts framgång i antal kronor på kontot och inte i antal skratt per dag, vilket i min mening inte bara är lite snett utan totalt jävla skevt. Att jag sedan är såpass svag att jag ligger och oroar över att jag inte räcker till mot samhällets mätsticka är bara hemskt. 

 

Oroar mig över att jag ska förbli ensam i mina ensammaste stunder, oroar mig över att jag inte kommer tjäna tillräckligt med pengar, oroar mig över att fel parti ska sitta i riksdagen. Kanske borde jag mäta efter egna mått. Kanske är samhällets mätsystem lika ologiskt som feet och yards.

 

Men frågan är bara vart fan jag börjar? Jag hörde någon dra ett citat från bibeln en gång:

"Låt Gud ge mig styrka att ta tag i mina egna problem, mod att förstå vilka problem jag inte rår på och kunskapen att skilja på dessa". 

 

Definitivt något jag måste träna på.

No regret about what I did and what I did not do,

no feelings, no color, nothing can make it through.

Fast forward, pause, same frame of a blank and silent bone-white page,

perfect security of an empty unlocked cage.

So smear you make up on and bring the best of your fake smiles,

'cause tonight you're alone in the nearest hundred miles.

Visst, jag kan köpa nya kläder. Det hjälper alltid lite faktiskt. Ger en känsla av något nytt och något bättre. Jag kan söka utbilningar, försöka hitta en väg. Jag kan hitta en replokal, satsa mer på bandet.

 

Men oavsett vad jag gör så trycker det bakom pannbenet. Jag är vilsen och jag har ingen jävla aning om vilket håll jag kom ifrån eller ska till.

With no regret we jumped of our sinking boat,

the taste of defeat and salt water in my throat.

The waves that sank us was no more than ordinary,

we were to tired to stand against that tame calvary.

Floating on my back somewhere in the seven seas,

I can hear the echos of all the "it's not you it's me".

and for every man and woman who said those words,

I stopped swimming so those words can be unheard.

Was our touch as sacred as I made it seem,

or just another fabrication of a halfdream?

så vet nog ingen vem som jagar vem.

Tiden är en sådan konstig sak,

den ska vara konstant men känns aldrig rak.

Rör sig mot det som blir, lyser upp det som var,

om den läker sår är den underbar.

we were numb to pain, allways anaesthetized by antidepressant.

But I saw it as a good part of my life but i never knew,

did you?

As time go by, we had to leave our bubble and start to grow,

but it's hard when all you ever see is Jane and John Doe.

This is when I had to, spit those words at what was left of you,

we're threw.

Det känns ibland som att jag är den enda som prioriterar andras välmående och problem över mina egna. Är det därför jag hittat till den mörka plats jag ibland snubblar till i mitt huvud? Kanske håller solen på att gå ner över gränderna i min hjärna. Kanske går den upp igen snart. Jag vet inte.