Ensamhetens Vals

Han orkade inte mer. Lägenheten kändes mindre och mindre för varje dag, som om väggarna sakta trycktes samman. Han tittade ut genom fönstret. Det regnade men det var ett tämligen tamt regn, mer dugganda faktiskt. Han reste hastigt på sig, tog regnjackan från kroken i hallen och gav sig ut.
-
Hon satt på fönsterbläcket och kollade på de fåtal människor som hade orkat sig ut i regnet. Hon hade öppnat föntret på glänt för att höra smattret mot plåten utanför tydligare. Smattret var bland det bästa hon visste. Det gav henne alltid ett lugn, men inte idag. Idag ville tankarna inte ge sig och magen inte slappna av.
-
Han stannade utanför porten. Visste inte riktigt vart han var på väg så han började helt enkelt bra gå på måfå längst gatan. Han drog luvan tätt runt huvudet och försökte att tömma det på tankar. Det gick inget vidare och när han kom till en korsning var han så uppslukad av dem att gick han vänster utan att ens reflektera över det. Om det var fötterna, ödet eller ren slump som avgjorde tänkte han inte ens på.
-
Hon drog filten tätare kring kroppen och tände en cigarett i hopp om att den kanske skulle kunna lugna ner henne. Sakta kom glöden närmare fingrarna och när hon tillslut var tvungen att fimpa så kunde hon konstatera att det inte hjälpt. Hon bestämde sig då för att sätta på den låt hon alltid valde vid dessa tillfällen. Hon bläddrade fram rätt skiva i LP-högen och vred upp volymen.
-
Hans steg ekade längst gatan, hur ensam han nu var ute slog honom plötsligt. Men ensamheten var någon han vant sig vid och lärt sig acceptera. Han letade i sina fickor efter hörlurarna för att stilla ensamheten med musik men han hade glömt dom hemma. Han gick vänster igen och då hörde han musik från ett öppet fönster lite längre upp för backen. Han gick sakta vidare och desto närmare han kom desto säkrare blev han att det var en av hans absoluta favoritlåtar.
-
Tonerna gjorde henne lite lugnare men hon var fortfarande inte alls så avslappnad som hon hoppats. Dock hade känslan av ensamhet försvunnit men det var något annat där. Hon kände sig nästan iacktagen. Hon blickade ner mot gatan där hon såg en kille stirra upp mot hennes fönster. Hon blev lite rädd men inte alls så rädd som man borde vara när en främmande person tittar på en. Han drog ner sin luva och hon slogs av hans skönhet samt att hans läppar rörde sig. Han sjöng tyst med i musiken hon just satt på.
-
Han visste att hon antagligen tyckte att han var obehaglig som stod där och studerade henne. Men han kunde inte sluta, hennes ansikte var nästan änglalikt och han stod still, fast i någon slags förtrollning. Han såg att hon såg honom. Deras blickar var fästa i varandra under säkert upp mot en minut innan hon vinkade. Han vinkade tillbaka. Hon öppnade fönstret och bad honom vänta där. Han nickade, kunde inte röra sig ändå.
-
Hon tog på sig jackan och gick ner för trapporna. Att detta kanske var en dum ide slog henne, men den pirriga känslan vann och ett litet leende letade sig fram när hon såg att han fortfarande stod där och väntade. Hon gick ut och de såg på varandra.
-
"Hej", sa hon.
"Hej", svarade han.
-
De började gå tillsammans i tystnad, båda med ett brett leende på läpparna och med de onda tankarna som bortblåsta.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Något av det absolut finaste jag någonsin läst. Och jag läser konstant.



Jag vet inte ens hur jag ska förklara det. Du skriver bara med sådan känsla så det känns som att man är med och upplever vad personerna gör/känner.



Fint är det iallafall. Himmel, så fint.

2012-05-10 @ 22:34:08
Postat av: Clara

Alltså åh vad fint.

Jag blev verkligen fångad, att få en läsare att liksom komma in i en ändå så kort text är väldigt skickligt gjort.



På riktigt, otroligt bra!

2012-05-10 @ 22:42:28
URL: http://fenomeena.blogspot.com
Postat av: My

Ao fairytale it makes people sick. Men vackert.

2012-05-11 @ 11:13:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0