as if I were the fever

Tystnaden runt matbordet var oundviklig. Alla var för inne i sina tankar för att kunna yttra sig, alla var förlorade i minnen och ett mörker. Ett mörker som gjorde småpratande omöjligt. Mannen petade bara i sin man med gaffeln. Kniven hade han inte ens lyft ännu. Blicken var fäst ut mot eken på gården och han drog sakta fingrarna över sitt skägg. Då brast det.

-

Han reste sig med ett ryck, så kraftigt att glasen på bordet välte, vände sig om och gick mot dörren.

"Vart ska du?" undrade kvinnan men fick ingenting till svar. Mannen var redan ute och försvann runt hörnet på huset där hans yxa stod lutad mot den faluröda väggen.

-

Han gick med bestämda steg mot eken, hans käkar var spända som aldrig förr och ögonen hade börjat tåras. Han tog sig en sista blick mot eken och svingade sedan med all sin kraft mot stammen. Om och om igen. Bilden av den livlösa kroppen som hände från eken låg tung under hans ögonlock. Han högg med hela sin kropp, med sorgen som tryck bakom skaftet.

-

Trädet föll efter timmar av huggande genom den metertjocka stammen. Hans ögon var nästan lika röda som huset från alla tårar när han satte sig på det liggande trädet. Kvinnan kom gåendes över gården och satte sig bredvid honom. Deras blickar möttes och mannens ögon började åter tåras.

-

"Hur många tårar får det plats i mig?" frågade han. Hon svarade inte, inte för att hon inte ville utan för att hon inte visste vad hon skulle säga. De omfamnade varandra och gick sedan långsamt in igen.