Glömskans skräck.
Vi människor dokumenterar numera allt vi gör. På Facebook, twitter och i bloggar. Vi vill ständigt fånga ögonblick i en snitsig och välformulerad mening eller i en perfekt fångad bild.
Kändishetsen har aldrig varit större än vad den är idag, iallafall enligt mig. Numera drömmer inte flest om att bli fotbollsproffs eller kanske artister. Det handlar snarare om att bli känd. Vad man är känd för det är inte alls lika viktigt.
Vad det här grundar sig i tror jag är ganska enkelt. Rädsla. Rädslan för att bli bortglömd. Att dina handlingar tynar ut mellan historiens slitna rader. Vi vill sätta avtryck i vår samtid men väldigt gärna ända in i framtiden.
Det finns många statyer ute i världen, vilket inte är så konstigt. Men att det finns så många statyer som rests utav personen som statyn föreställer själv är rätt fascinerande. Det måste väl vara ett bevis på att vi alltid suktat efter att bli ihågkomna?
Eller vad tror du?
/A
Jag tror precis som du. Att folk bara vill vara den där alla vet vem är. Hon/han som får flest likes på instagram. Den som inte behöver oroa sig för att sitta hemma på lördagskvällen. Den som folk minns. "Jaha, så det är den skolan hon gick på?" eller "kommer han? Om inte så kommer inte jag"
Och i hur många gånger har man inte själv velat bli inskriven i historieböckerna? Vara den folk i framtiden läser om. Vara den som lyckas.
För vem vill egentligen bli glömd?
Bra skrevet!!
Herregud du sätter ord verkligen ord på mina tankar.
