as if I were the fever

Han fumlade fram en cigarett, den näst sista ur paketet. Med sina skakande händer och på grund av den isande vinden så behövde han flera försök innan han fick upp elden. Knastret från tobaken då han tog första blosset påminde honom om den totala tystnad och ensamhet han befann sig i.

 

Flera gånger hade han promenerat förbi här, flera gånger hade han också tänkt tanken men aldrig tagit den på allvar. Han tog ett till bloss och blåste ut röken genom näsan. Han hade försökt sluta röka flera gånger men nu spelade det inte längre någon roll.

 

Han klarade inte av att blunda för bakom ögonlocken så lurade hennes ansikte. Groparna i kinderna när hon log, hur hon bet på läppen trots att hon försökt göra sig av med den dåliga vanan och hennes sätt att långsamt dra håret bakom öronen. Han hade inte vågat sova på flera nätter för skräcken inför att blunda var för stor.

 

Länge hade han trott att det var upp till honom. Att han kunde förändra allt. Att det var hos honom problemet låg och att det var hans förbannade plikt att ändra sitt sätt för att få det att fungera. Dom brukar säga att hoppet är det sista som lämnar människan, tänkte han. Men när hoppet lämnat dig, vad fan gör du då?

 

Vinden tilltog och det blev svårare och svårare att hålla balansen, men det spelade inte heller någon roll. Han tog ett sista bloss på cigaretten, flickade iväg den med pekfingret och blundade en sista gång. Hennes leende mötte honom och det fick hans hjärta att stanna som det alltid gjort. Sen hoppade han.