as if I were the fever

När en människa blir sårad, sviken eller försummad så händer något med oss. Om vi jämför hjärtat med en trädgård så börjar den efter ett svek att växa okontrollerat. Det blir en tjock vägg av ogräs, buskar och träd. En vägg som håller allt ont ute, men tyvärr även allt gott. 

 

Alla känslor och allt som vanlig vis berör dig fastnar i löven. Du blir helt avdomnad mot allt och anledningarna till att resa sig ur sängen på morgonen känns plötsligt helt oväsentligt. 

 

Men tillslut så står någon där. Med häcksax, seckatör och spade, redo att rensa upp din trädgård. Slänga sig in i djungeln och våldsamt slåss mot allt ögräs. Det är då man ställs inför något som enligt mig är bland det svåraste som finns. Att säga okej, fram med redskapen och rädda mig. Att våga släppa in någon igen. Rädslan över att trädgården ska lämnas till ett ännu mer okontrollerat skick än tidigare är fruktansvärd. 

 

Men jag antar att man på någotvis måste tro, tro att även om det skulle bli värre än det varit så är tiden när trädgården blomstrar värd det. Tänk om jag inte vågar när chansen väl kommer?