as if I were the fever

Det enda här som rör sig det är tiden,

It's all the pain that makes us ask,
why we work so hard on the simplest task.
And if love is not the answer,
we'll never find the cure for cancer.

It's all the crazy that makes us sane,
with no good days, no complain.
For all forgotten we will remain,
with no loss there is no gain.

And for all the song I have composed,
for every thorn on every rose,
for all the tops and all the lows,
from the front through all the rows,
would you kiss me?

I lördags så gick jag i Weekday och The Local Firms parad som lanserade deras nya samarbetskollektion ifall det var någon som såg oss när vi lallade runt på stan? (Hoppas på att hitta lite bilder på detta snart). På något vis så känns det som att det var startskottet på nästa kapitel av mitt liv.

4 Juni: Födelsedag
6 Juni: Mottagning inför studenten
10 Juni: Studenten

Jag peppar galet.

Snart födelsedag,
snart student,
snart weekday-parad,
snart spelning,
snart framtid!

Man brukar säga att en av hörnstenarna i förhållanden, vänskap som kärlek, är att ge och ta.
Men jag skulle ge dig allt även om jag inte skulle få någonting tillbaka.

Sitter på jobbet. Skeppsholmen, och rakt över vattnet kan jag se mitt hem. Men när jag ska gå hem så måste jag gå runt, runt, runt för att det inte finns någon bro. Lite så känns det med allting just nu. Om man sätter mitt hem som faktor X och jobbet som faktor Y så kan man applicera detta på i princip allt. Jag vill bli X men just nu befinner jag mig på Y. Jag skulle kunna simma över till X utan några svårigheter, jag har kapaciteten, egenskaperna och kvaliten för det, men det fukar inte så, inte i den här världen. Jag måste gå runt, runt, runt innan jag kan bli X. Sjukt korkat.

The walls between us,
should never break.

It's time to realize that it's plaster.

Frustration outburst,
our knuckles ache.

It seems we're heading for disaster.

En helt sjuk kväll igår.
Sjukt bra.

Förutom att jag saknade dig med stort D..

Den 13e i 4e var den sjukaste och mest påfrestande dagen i mitt liv. Antagligen en utav de dagar jag kommer minnas som starkast resten av mitt liv. Allt jobb inför. Allt slit. All stress. Sen ut med all den energi som detta lagrat under flera månader på bara någon timme. En helt sjuk känsla av utmattning och tomhet efteråt. Men jag är så nöjd.

Nu har jag kryssat för det första livsmålet jag haft sen jag var väldigt liten;
att släppa en skiva.

Tack till alla som var där!

Mitt bland stressen, läkarintygen, frånvaron, närvaron, känslorna, kaoset, vintern, våren, pressen, kläderna, facebookandet, tv-tittandet, tv-spelandet, fikandet, pengahysterin, vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-storandet, löner, uteblivna löner, sömnen, sömnlösheten, hungern och allt det där,

så finns du.

Och då spelar inget någon roll längre.

Egentligen är det sjukt hur mycket andras tankar och tycke påverkar en. Eller mig i alla fall. Att någon bedömer något jag gör under en utav mina sämsta dagar kan egentligen omöjligt leda till en bra dom. Och jag visste det direkt efteråt. Ändå gör det ont att få veta vilket misslyckande det var..

Fastän det var människor jag, tyst för mig själv, skrattade åt när jag själv bedömde deras personligheter och utseenden. En dom som antagligen hade sårat dessa människor lika mycket som deras dom sårade mig.

Varför håller vi på såhär? Vi försöker må bra genom att få andra att må dåligt och man kan bara höra ringandet av hur dålig den metoden är. Visst det är omöjligt att inte vara det minsta ytlig och det är omöjligt att inte döma folk på tunna grunder men tänk hur mycket bättre alla skulle må om alla åtminstone försökte.

Jag ska fanemej försöka!

Streptokocker och mördande antibiotika = zuperkul!
Vill vara frisk och tralla i solen med en glass..

Ville bli fin,
rakade.
Blev ful.

I will allways be there, telling you to stop,
your reckless groaning that i allways try to top.

So close your eyes and,

think of where you are and where you want to be,
the world is at your feet, too close to even see.

So close your eyes.

Minns du att jag sa "till världens ände"?
Men jag vill gå så mycket längre än så

Hej,
som ni kanske märkt har jag sedan ganska långt tillbaka inte uppdaterat min blogg. Trist som satan tycker jag. Men det har varit mycket på sista tiden, speciellt har jag jobbat med förarbete inför releasefesten för mitt bands kommande skiva. Den 13e april kommer detta ske på Dieselverkstaden i Stockholm. Kan tyvärr inte publicera så mycket av vad jag ixat och donat så mycket med, men den här trailern tycker jag absolut att ni borde kolla in!



P.S. Känns fantastiskt att trots detta uppehåll så är det fortfarande många som kikar in då och då! Alla era fina ord om min blogg har verkligen värmt och tänt min låga för detta igen. Uppdateringar utlovas!
Puss