as if I were the fever

Jag såg dig djup i ögonen, som om dom skulle kunna ge mig några svar.
Så djupt att jag förlorade mig i dina iris som såg lika frågande ut som jag var.

So scared to be turned in to a joke, he hides behind his curtain of smoke.

Han tog ett bloss på cigaretten och stirrade ut i mörkret från sin balkong. Undran om det fanns någon utväg var den enda som fick plats i hans huvud. Han tog ett bloss till och glöden flammade som deras känslor gjort en gång. Men det fanns nog ingen annan utväg. När han tog det sista blosset så visste han också att det var sista gången han skulle prata med henne. Sedan skulle deras relation vara lika död som den klumpigt släckta cigaretten i askfatet.

Hennes läppar darrade något, som att dom ville få henne att förstå. Förstå att hon ville kyssa honom. Hon tryckte tillbaka tanken, för det fanns inte på kartan att hon skulle genomföra det. Hon hade den andra, den hon älskade och delade lägenhet med. Men någonting var det när dom gick där, sakta bredvid varandra. En kittlande känsla hon aldrig känt förut.
-
Han kikade lite på henne i smyg i ögonvrån genom solglasögonen. Solen skapade en illusion, en flammande glans i hennes hår. Han såg hur hon bet sig lite i läppen som att hon höll tillbaka orden munnen ville forma.
"Här framme ligger min absoluta favoritplats i hela stan" sade han till slut. "Vill du se?"
Hon nickade till svar och dom fortsatte i tystnad.
-
Hon kom på sig själv med att hon knappt noterat att det gått flera minuter utan att ett enda ord växlats dom emellan. Allt kändes så naturligt i hans sällskap att tystnaden inte skrämde henne. Nästan tvärtom, hon fann en obeskrivlig trygghet i det. Att hon dög i hans ögon oavsett.
-
När dom kom upp för krönet på kullen så styrde han stegen mot bänken han själv brukade sitta på. Dom slog sig ner med ett litet avstånd emellan varandra och beskådade staden som såg oändlig ut uppe från kullen.
-
"Vad stillsamt det var här" sade hon. "Det känns nästan inte som att vi är kvar i stan".
Han nickade och pekade mot en del utav staden. "Där kan man se huset jag bor i". Hon hittade inte riktigt huset han menade med blicken. Han hoppade lite närmare henne, lade vänsterarmen bakom hennes rygg och när han pekade igen så var det de närmaste dom kommit från att hålla om varandra. Han tänkte att det kändes som om tiden stannade helt.
-
När han pekade igen så kände hon för första gången doften av hans parfym från hans hals strax bredvid henne. Hon tänkte att det kändes som om tiden stannade. När den startade igen så hade hon redan börjat kyssa honom.

Pojken som bara blev dummare,
Pojken som jag försummade,
Mannen som alltid undrade,
Vad som hänt pojken han aldrig unnade.

Insomnia. Helvete också.

Faktum är att mitt hjärta slår för er alla som bryr er. Som aldrig gör någon annan illa förutom när ni inte har något val. Som sätter andras välmående framför ert eget ibland. Det kommer alltid slå för er som hellre älskar än hatar. Det kommer alltid slå för er vars hjärtan slår för mig med.
-
<3

I don't say that I don't belive in your allmighty lord,
I just think that if I live life as heaven, hell is something I can afford.

Jag hoppas att du någon gång kommer förstå, men just nu kan jag inte göra annat än att gå.
Jag kan inte undvika det jag hör och ser, att mitt hjärta faktiskt inte kan spricka mer.
Det kanske kommer att blir bättre någon dag, men just nu är du inte ditt sanna jag.

Var är rättvisan?

Älskar känslan av att jag faktiskt tror på mig själv igen!

Pink Floyd får rulla i LPspelaren.