Étoile
”Hela mitt liv har jag drömt, och aldrig existerat. Många existerar i mig, men jag existerar inte i någon annan än mig själv. Jag existerar bara i verkligheten. Jag skulle ge allt för att finnas någon mer stans än bara här. Det är jag som går och går men aldrig kommer till dörren. Ha, jag har alltid eftertraktat en plats i solen, men nu inser jag att jag skulle torka ut där. Min plats är och har alltid varit under stjärnorna. Under deras tak och begränsningar har jag möglat och tynat bort. Men nu har jag har hittat stjärnorna som ser mig, kan du förstå det? Du är min stjärna.”
Meddelandet tar slut. Ja, jag förstod. Men nu är jag är en stjärna som slutat brinna.
Meddelandet tar slut. Ja, jag förstod. Men nu är jag är en stjärna som slutat brinna.
Tiden
Tiden är en sådan extremt konstig sak. Den går alltid mot framtiden och det nya men samtidigt så gloryfierar den det som varit. Kanske bara är jag som har svårt att tänka framåt...
ÄÄÄ
Kanske är det meningen att man ska lära sig leva ensam innan man kan vara en del av två?
-
Lyckan
Det känns som att en vilsen hjärna är signumet för den åldern jag är i. Av någon anledning så känner jag stor press att "lyckas" i livet, utan att egentligen reflektera över vad framgång är.
För numera mäts framgång i antal kronor på kontot och inte i antal skratt per dag, vilket i min mening inte bara är lite snett utan totalt jävla skevt. Att jag sedan är såpass svag att jag ligger och oroar över att jag inte räcker till mot samhällets mätsticka är bara hemskt.
Oroar mig över att jag ska förbli ensam i mina ensammaste stunder, oroar mig över att jag inte kommer tjäna tillräckligt med pengar, oroar mig över att fel parti ska sitta i riksdagen. Kanske borde jag mäta efter egna mått. Kanske är samhällets mätsystem lika ologiskt som feet och yards.
Men frågan är bara vart fan jag börjar? Jag hörde någon dra ett citat från bibeln en gång:
"Låt Gud ge mig styrka att ta tag i mina egna problem, mod att förstå vilka problem jag inte rår på och kunskapen att skilja på dessa".
Definitivt något jag måste träna på.
?
Varför kan jag aldrig släppa undran om jag kunde gjort någonting mer, någonting annorlunda? Varför ska det vara så svårt?
Gräs.
Han sitter ensam i gräset och stirrar ut över naturen. Det tog slut, det var hon som tog slut på det, inte han. Ändå så bultade hans hjärta av lättnad och hans läppar krökte sig av glädje. Tänk att man ibland inte förstår vad man vill ha eller inte ha förens man förlorat det.
Vet inte...
With no regret we jumped of our sinking boat,
the taste of defeat and salt water in my throat.
The waves that sank us was no more than ordinary,
we were to tired to stand against that tame calvary.
Floating on my back somewhere in the seven seas,
I can hear the echos of all the "it's not you it's me".
and for every man and woman who said those words,
I stopped swimming so those words can be unheard.
LD
Was our touch as sacred as I made it seem,
or just another fabrication of a halfdream?
dagdröm
Även om du är spöket som besöker mitt hem,
så vet nog ingen vem som jagar vem.
Tiden är en sådan konstig sak,
den ska vara konstant men känns aldrig rak.
Rör sig mot det som blir, lyser upp det som var,
om den läker sår är den underbar.
Our adolescent
It is blurry now, over ten years ago in our adolescent,
we were numb to pain, allways anaesthetized by antidepressant.
But I saw it as a good part of my life but i never knew,
did you?
As time go by, we had to leave our bubble and start to grow,
but it's hard when all you ever see is Jane and John Doe.
This is when I had to, spit those words at what was left of you,
we're threw.
---------------------------------------------------------
Det känns ibland som att jag är den enda som prioriterar andras välmående och problem över mina egna. Är det därför jag hittat till den mörka plats jag ibland snubblar till i mitt huvud? Kanske håller solen på att gå ner över gränderna i min hjärna. Kanske går den upp igen snart. Jag vet inte.
-
Det jag vet är att jag ibland saknar någon som kan lysa upp om nätterna.
JAG
Varför ska vi egentligen fortsätta när det inte finns utrymme till att vara sig själv? När pressen på hur du ska vara och se ut är så stor att vi går in i roller. Låtsas vara någon annan i rädsla över att våra egna "jag" inte ska räcka till. Men om du är dig själv och någon inte skulle imponeras av dig, är det inte bättre att prata med någon annan än att försöka vara någon annan?
-
För det räcker nu, jag är så ofantligt trött på att träffa falska människor, som tror att dom behöver lura mig för att jag ska vilja umgås med dom. Tro mig, det är precis tvärtom.
KNOTS
That was when it all came to an end of the start,
all my thoughts,
became unsolvable knots.
So I sharpen my pencil and stab you in the heart,
with my words,
the words you deserve.
amor
I sat there in my sofa,
waiting for Cupid to show.
He arrived through the window,
in a lioncloth and his bow.
He saw me and my pistol,
said "maybe it's time to go".
I said "you won't leave here",
and lifted my gun slow.
"You know that you're to late,
should've been here years ago".
Cupid with his arrows,
and me with my gun.
He fled like a sparrow,
I aimed and shot him down.
Mannen med sockor i sandalerna
För första gången i mitt liv har jag börjat tvivla på min egen förmåga. Jag som alltid rört på mig står nu helt still och kollar mig omkring, frågandes, undrandes om vad fan det är som händer. Det är inte såhär jag vill leva, men trots den insikten så lyckas jag inte förändra mitt sätt. Behöver inspiration, motivation men framförallt en stolpe in träff någon gång snart, allt för mycket har gått stolpe ut.
Jag känner mig lite som killen i linne och shorts när det spöregnar, som en mannen med sockor i sandaler på modeveckan. Hjälp mig om du tror att du kan, skulle uppskatta det.
Jag svär.
Du skär,
som diamant mot glas,
och kärlek mot hat,
och förgör mig.
Jag svär,
att jag med eld som bas,
ska pumpa in gas,
och förgöra dig.
Ved
Tystnaden runt matbordet var oundviklig. Alla var för inne i sina tankar för att kunna yttra sig, alla var förlorade i minnen och ett mörker. Ett mörker som gjorde småpratande omöjligt. Mannen petade bara i sin man med gaffeln. Kniven hade han inte ens lyft ännu. Blicken var fäst ut mot eken på gården och han drog sakta fingrarna över sitt skägg. Då brast det.
-
Han reste sig med ett ryck, så kraftigt att glasen på bordet välte, vände sig om och gick mot dörren.
"Vart ska du?" undrade kvinnan men fick ingenting till svar. Mannen var redan ute och försvann runt hörnet på huset där hans yxa stod lutad mot den faluröda väggen.
-
Han gick med bestämda steg mot eken, hans käkar var spända som aldrig förr och ögonen hade börjat tåras. Han tog sig en sista blick mot eken och svingade sedan med all sin kraft mot stammen. Om och om igen. Bilden av den livlösa kroppen som hände från eken låg tung under hans ögonlock. Han högg med hela sin kropp, med sorgen som tryck bakom skaftet.
-
Trädet föll efter timmar av huggande genom den metertjocka stammen. Hans ögon var nästan lika röda som huset från alla tårar när han satte sig på det liggande trädet. Kvinnan kom gåendes över gården och satte sig bredvid honom. Deras blickar möttes och mannens ögon började åter tåras.
-
"Hur många tårar får det plats i mig?" frågade han. Hon svarade inte, inte för att hon inte ville utan för att hon inte visste vad hon skulle säga. De omfamnade varandra och gick sedan långsamt in igen.
Brev
Fick ett brev idag. Handskrivna fina ord som fick mig att bli knäsvag och le sådär fånigt som man ibland gör till amerikansk film. Brev är underskattat, vi borde skicka mer. Tack <3
W
När börjar livet egentligen?
Ensamhetens Vals
Han orkade inte mer. Lägenheten kändes mindre och mindre för varje dag, som om väggarna sakta trycktes samman. Han tittade ut genom fönstret. Det regnade men det var ett tämligen tamt regn, mer dugganda faktiskt. Han reste hastigt på sig, tog regnjackan från kroken i hallen och gav sig ut.
-
Hon satt på fönsterbläcket och kollade på de fåtal människor som hade orkat sig ut i regnet. Hon hade öppnat föntret på glänt för att höra smattret mot plåten utanför tydligare. Smattret var bland det bästa hon visste. Det gav henne alltid ett lugn, men inte idag. Idag ville tankarna inte ge sig och magen inte slappna av.
-
Han stannade utanför porten. Visste inte riktigt vart han var på väg så han började helt enkelt bra gå på måfå längst gatan. Han drog luvan tätt runt huvudet och försökte att tömma det på tankar. Det gick inget vidare och när han kom till en korsning var han så uppslukad av dem att gick han vänster utan att ens reflektera över det. Om det var fötterna, ödet eller ren slump som avgjorde tänkte han inte ens på.
-
Hon drog filten tätare kring kroppen och tände en cigarett i hopp om att den kanske skulle kunna lugna ner henne. Sakta kom glöden närmare fingrarna och när hon tillslut var tvungen att fimpa så kunde hon konstatera att det inte hjälpt. Hon bestämde sig då för att sätta på den låt hon alltid valde vid dessa tillfällen. Hon bläddrade fram rätt skiva i LP-högen och vred upp volymen.
-
Hans steg ekade längst gatan, hur ensam han nu var ute slog honom plötsligt. Men ensamheten var någon han vant sig vid och lärt sig acceptera. Han letade i sina fickor efter hörlurarna för att stilla ensamheten med musik men han hade glömt dom hemma. Han gick vänster igen och då hörde han musik från ett öppet fönster lite längre upp för backen. Han gick sakta vidare och desto närmare han kom desto säkrare blev han att det var en av hans absoluta favoritlåtar.
-
Tonerna gjorde henne lite lugnare men hon var fortfarande inte alls så avslappnad som hon hoppats. Dock hade känslan av ensamhet försvunnit men det var något annat där. Hon kände sig nästan iacktagen. Hon blickade ner mot gatan där hon såg en kille stirra upp mot hennes fönster. Hon blev lite rädd men inte alls så rädd som man borde vara när en främmande person tittar på en. Han drog ner sin luva och hon slogs av hans skönhet samt att hans läppar rörde sig. Han sjöng tyst med i musiken hon just satt på.
-
Han visste att hon antagligen tyckte att han var obehaglig som stod där och studerade henne. Men han kunde inte sluta, hennes ansikte var nästan änglalikt och han stod still, fast i någon slags förtrollning. Han såg att hon såg honom. Deras blickar var fästa i varandra under säkert upp mot en minut innan hon vinkade. Han vinkade tillbaka. Hon öppnade fönstret och bad honom vänta där. Han nickade, kunde inte röra sig ändå.
-
Hon tog på sig jackan och gick ner för trapporna. Att detta kanske var en dum ide slog henne, men den pirriga känslan vann och ett litet leende letade sig fram när hon såg att han fortfarande stod där och väntade. Hon gick ut och de såg på varandra.
-
"Hej", sa hon.
"Hej", svarade han.
-
De började gå tillsammans i tystnad, båda med ett brett leende på läpparna och med de onda tankarna som bortblåsta.
